Lite Bingohistoria

 

 

Beano

En decemberkväll 1929 beslutade en mycket trött leksaksförsäljare i New York, Edwin S. Lowe,

att köra till Jacksonville, Georgia så han kunde börja tidigt nästa dag med sina avtalade möten.

Lowe hade startat sitt eget leksaksföretag året innan med två anställda och 1000 dollar som

startkapital. Kort efter brakade marknaden, och utsikterna för hans tidigare blomstrande firma

såg tämligen mörka ut.

 

Några kilometer innan Jacksonville mötte Lowe ett kraftigt ljus från ett kringresande tivoli. Han

hade inte bråttom, och parkerade därför bilen och gick och tittade. Alla bodarna var stängda med

undantag av en, som var fullpackad med folk. Lowe stod på tårna för att se, vad som pågick. All

aktivitet var centrerad omkring ett hästskoformat bord täckt med numrerade kort och en massa bönor.

Spelet var en variant av Lotto med namnet Beano. Upproparen drog små träplattor med nummer

från en gammal cigarrlåda, varefter han ropade numret högt. Spelarna kollade därefter sina kort

för att se, om det innehöll det uppropade numret. Om det fanns, puttade de en böna ovanpå numret.

Detta fortsatte tills en person hade fyllt en hel rad med bönor på numren på deras kort – antingen

horisontalt, vertikalt eller diagonalt. När det hände, ropade vederbörande ”Beano”! Och mottog i

gengäld en liten Kewpie duk.

 

Ed Lowe försökte att spela Beano den kvällen, men kunde inte få en plats vid bordet. Medan han

väntade, märkte han att spelarna praktisk tagen var beroende av spelet. Upproparen ville gärna

stänga, men varje gång, han sade ”sista spelet”, fanns det ingen, som reagerade. Då han äntligen

stängde, kl. 3 på morgonen, var han tvungen att jaga iväg dem från bordet.

Efter att ha stängt ner berättade upproparen för Lowe, att han hade stött på ett spel med namnet

Lotto, då han reste runt med tivoli i Tyskland året innan. Han tänkte då, att spelet skulle göra sig

bra som ett tält- eller tivolispel. Han ändrade lite i spelet och ändrade namnet till Beano. Spelet gick

hem hos de flesta människor och var en säker pengamaskin. Då han reste tillbaka till USA beslutade

han att fortsätta med spelet i ett kringresande tivoli.

 

Bingo

Efter hemkomsten till New York köpte Lowe några torkade bönor, en gummi numreringsstämpel och

kartong. Han bjöd in vänner, och Ed Lowe tog rollen som uppropare. Der gick inte lång tid innan hans

vänner spelade Beano med samme iver och begeistring, som han hade set i tivolit. Efter en runda

märkte Lowe att en av spelarna var nära att vinna. Hon blev gladare och gladare, vartefter bönorna

blev blev lagda på hennes platta. Då det sista numret äntligen blev uppropat, reste hon sig hastigt,

men glömde i sin iver, vad hon skulle ropa, och i stället för Beano stammade hon ”b-b-b-bingo”!

 

”Jag kan inte beskriva den känsla av glädje, som sköljde in över mig efter detta utrop”, sade Lowe.

”Det enda, jag kunde tänka på, var, att jag ville få succé med detta spel, och att det skulle heta Bingo!”

Lowes första bingospel kom i två variationer – ett set med 12 kort för 1 dollar och ett set med 24 kort

för 2 dollar. Spelet fick enorm succé och var startskottet för Lowes firma.

 

Även om namnet Bingo lätt skulle ha kunnat uppnå varumärkes rättigheter, hade spelet – efter det var

offentliggjort – en mycket liten chans för att bli skyddat. Så snart succén var tydlig, började folk att

kopiera spelet. Lowe var dock mycket nådig. Han bad sina konkurrenter att betala honom en dollar om

året och att kalla spelet för Bingo. Ett lågt pris för att undgå rättsprocesser – och snart var namnet legendariskt.

 

Bingokortet och den stackars matematikern

Åtskilliga månader efter Bingo kommit ut på marknaden, blev Lowe kontaktad av en präst från

Wilkes-Barre, Pennsylvania. Prästen hade ett problem i sin församling. Ett smart församlingsbarn

hade fått iden att använda Bingo för att lösa kyrkans ekonomiska problem. Prästen hade satt det

hela i verket med att köpa åtskilliga av Lowes 2 dollar bingosätt. Det visade sig att vare ett problem,

då varje spel hade åtskilliga vinnare. Lowe såg då de stora ”fundraising” möjligheter, som spelet

erbjöd, men erkände samtidigt, att det bara kunde låta sig göras i den storleksordningen, om man

utvecklade otaligt fler nummerkombinationer för korten. För att uppnå detta tog Lowe kontakt med

en äldre matematikprofessor vid Colombia Universitet, Carl Leffler. Lowe bad honom sammansätta

6000 olika bingokort, utan att några kort hade samma nummer. Professorn var villig till att göra

jobbet, om han blev avlönad per kort. Ju längre i processen, som professorn kom, desto svårare

blev det. Lowe miste snart tålamodet. Till sist kostade ett kort 100 dollar. Efter en tid var uppgiften

löst. Företaget E.S. Lowe hade 6000 kort – på bekostning av professorns förnuft!

 

Kyrkan i Wilkes-Barre blev räddad och senare blev också en församling i Columbus Hall i Utica,

New York räddad. Ryktet spreds snabbt – ”Jag fick tusentals brev, som bad om hjälp till att starta

upp bingospel”, sade Lowe – så många, att han var tvungen att ge ut Bingospelets första

användarmanual. Detta initiativ blev uppföljt av ett månadsvis nyhetsbrev med namnet The Blotter

(som samlade alla Bingo nyheter), och blev distribuerat till 37 000 läsare. Under 1934 hölls det

10 000 bingospel i veckan och Ed Lowes firma – nu med 1000 anställda – försökte desperat att

möta frågorna efter – vilket krävde hela etager av kontorsbyggningar i New York och 64 maskiner

till att trycka dygnet runt. ”Vi använde mer tidningspapper än tidningen The New York Times!”

Senare höll Lowe världshistoriens största Bingospel i New Yorks Teaneck Armory – med 60 000

spelare och 10 000, som inte fick lov att vara med. Tio bilar lottades ut. Bingo var därmed igång

med ljudets hastighet. Snart var det lika utbrett som fotboll – alltsammans på grund av Ed Lowe

och förlusten av Professor Lefflers förnuft.

 

I Sverige arrangerades det första organiserade bingospelet den 9 september 1961 av Gunnarstorps IF i nordvästra Skåne. Det var ett experiment för att försöka få in ytterligare pengar till klubbkassan och resultatet blev minst sagt en succé. Bingospelet spred sig som en löpeld runt om i Sverige och i slutet av 1960-talet spelades det bingo på cirka 500 platser runt om i landet. 1974 infördes en ny lagstiftning. Tillståndsgivningen övergick från polisen till Länsstyrelsen, och dess kontrollanter utbildades av dåvarande Lotterinämnden som ställde höga krav på redovisning och avkastning. I den vevan försvann alla oseriösa aktörer från marknaden. Under slutet av 1980-talet minskades beskattningen av bingospelet, för att helt avskaffas 1995. Under början av 1990-talet fick bingospelet ett uppsving, mycket tack vare att kontantvinster blev tillåtna. Under senare delen av 1990-talet.

Bingospelet idag Idag finns det cirka 90 bingohallar i Sverige. Från Kiruna i norr till Malmö i söder. Samtliga hallar har ideella föreningar som förmånstagare och drivs oftast av serviceföretag som består av flera föreningar eller enskilda näringsidkare. De flesta föreningar bedriver idrottsverksamhet och ett av kriterierna för att medverka är att föreningarna har en omfattande ungdomsverksamhet, och medlemmar mellan 7 och 20 år är ett viktigt kriterium. Länsstyrelsen utfärdar lotteritillstånd, sköter kontrollen och beslutar vilka föreningar som får vara förmånstagare och godkänner avtal. Bingohallarna delar ut hundratals miljoner varje år direkt till det lokala föreningslivet. Sedan bingoverksamheten startade i Sverige på 1960-talet har den genererat över 10 miljarder kronor i nettobehållning. Dessa pengar har varit - och är - avgörande för många föreningars överlevnad. I takt med minskade bidrag och besparingar i stat, landsting och kommuner kommer bidragen från bingoverksamheten att spela en allt viktigare roll. Högsta kontantvinsten uppgår till ett basbelopp med undantag för vissa speciella arrangemang, som till exempel riksbingo och Linkbingo då man spelar samtidigt i flera hallar, varvid man kan dela ut högre belopp. Utöver det traditionella bingospelet förekommer det även spel på så kallade värdeautomater (Vegas)  i de flesta bingohallar. Spelet på dessa värdeautomater är en viktig del av det spelutbud som erbjuds i bingohallarna. Detta sker i sambarbete med Svenska Spel, vilket borgar för att kontrollen på automatspelet är lika bra som på bingospelet.     (källa: Svensk Bingoguide, Svebico)