En decemberkväll 1929 beslutade en mycket trött leksaksförsäljare i New York, Edwin S. Lowe, att köra till Jacksonville, Georgia så han kunde börja tidigt nästa dag med sina avtalade möten.
Lowe hade startat sitt eget leksaksföretag året innan med två anställda och 1000 dollar som startkapital. Kort efter brakade marknaden, och utsikterna för hans tidigare blomstrande firma såg tämligen mörka ut. Några kilometer innan Jacksonville mötte Lowe ett kraftigt ljus från ett kringresande tivoli. Han hade inte bråttom, och parkerade därför bilen och gick och tittade. Alla bodarna var stängda med undantag av en, som var fullpackad med folk. Lowe stod på tårna för att se, vad som pågick. All aktivitet var centrerad omkring ett hästskoformat bord täckt med numrerade kort och en massa bönor.
Spelet var en variant av Lotto med namnet Beano. Upproparen drog små träplattor med nummer
från en gammal cigarrlåda, varefter han ropade numret högt. Spelarna kollade därefter sina kort för att se, om det innehöll det uppropade numret. Om det fanns, puttade de en böna ovanpå numret. Detta fortsatte tills en person hade fyllt en hel rad med bönor på numren på deras kort – antingen horisontalt, vertikalt eller diagonalt. När det hände, ropade vederbörande ”Beano”! Och mottog i gengäld en liten Kewpie duk.
Ed Lowe försökte att spela Beano den kvällen, men kunde inte få en plats vid bordet. Medan han väntade, märkte han att spelarna praktisk tagen var beroende av spelet. Upproparen ville gärna stänga, men varje gång, han sade ”sista spelet”, fanns det ingen, som reagerade. Då han äntligen stängde, kl. 3 på morgonen, var han tvungen att jaga iväg dem från bordet.
Efter att ha stängt ner berättade upproparen för Lowe, att han hade stött på ett spel med namnet Lotto, då han reste runt med tivoli i Tyskland året innan. Han tänkte då, att spelet skulle göra sig bra som ett tält- eller tivolispel. Han ändrade lite i spelet och ändrade namnet till Beano. Spelet gick hem hos de flesta människor och var en säker pengamaskin. Då han reste tillbaka till USA beslutade han att fortsätta med spelet i ett kringresande tivoli......
 

Efter hemkomsten till New York köpte Lowe några torkade bönor, en gummi numreringsstämpel och
kartong. Han bjöd in vänner, och Ed Lowe tog rollen som uppropare. Der gick inte lång tid innan hans vänner spelade Beano med samme iver och begeistring, som han hade set i tivolit. Efter en runda märkte Lowe att en av spelarna var nära att vinna. Hon blev gladare och gladare, vartefter bönorna blev blev lagda på hennes platta. Då det sista numret äntligen blev uppropat, reste hon sig hastigt, men glömde i sin iver, vad hon skulle ropa, och i stället för Beano stammade hon ”b-b-b-bingo”!
”Jag kan inte beskriva den känsla av glädje, som sköljde in över mig efter detta utrop”, sade Lowe.
”Det enda, jag kunde tänka på, var, att jag ville få succé med detta spel, och att det skulle heta Bingo!” Lowes första bingospel kom i två variationer – ett set med 12 kort för 1 dollar och ett set med 24 kort för 2 dollar. Spelet fick enorm succé och var startskottet för Lowes firma. Även om namnet Bingo lätt skulle ha kunnat uppnå varumärkes rättigheter, hade spelet – efter det var offentliggjort – en mycket liten chans för att bli skyddat. Så snart succén var tydlig, började folk att kopiera spelet. Lowe var dock mycket nådig. Han bad sina konkurrenter att betala honom en dollar om året och att kalla spelet för Bingo. Ett lågt pris för att undgå rättsprocesser  och snart var namnet legendariskt.
 

I Sverige arrangerades det första organiserade bingospelet den 9 september 1961 av Gunnarstorps
IF i nordvästra Skåne. Det var ett experiment för att försöka få in ytterligare pengar till klubbkassan och resultatet blev minst sagt en succé. Bingospelet spred sig som en löpeld runt om i Sverige och i slutet av 1960-talet spelades det bingo på cirka 500 platser runt om i landet. 1974 infördes en ny lagstiftning. Tillståndsgivningen övergick från polisen till Länsstyrelsen, och dess kontrollanter utbildades av dåvarande Lotterinämnden som ställde höga krav på redovisning och avkastning. I den vevan försvann alla oseriösa aktörer från marknaden. Under slutet av 1980-talet minskades beskattningen av bingospelet, för att helt avskaffas 1995. Under början av 1990-talet fick bingospelet ett uppsving, mycket tack vare att kontantvinster blev tillåtna.
Under senare delen av 1990-talet.
 

Idag finns det ca: 65 bingohallar i Sverige. Samtliga hallar har
ideella föreningar som förmånstagare och drivs oftast av serviceföretag som består av flera föreningar
eller enskilda näringsidkare. De flesta föreningar bedriver idrottsverksamhet och ett av kriterierna för att medverka är att föreningarna har en omfattande ungdoms-verksamhet. Länsstyrelsen utfärdar lotteritillstånd, sköter kontrollen och beslutar vilka föreningar som får vara
förmånstagare och godkänner avtal. Bingohallarna delar ut hundratals miljoner varje år direkt till det lokala föreningslivet. Sedan bingoverksamheten startade i Sverige på 1960-talet har den genererat över 10 miljarder kronor i nettobehållning. Dessa pengar har varit  och är avgörande för många
föreningars överlevnad. I takt med minskade bidrag och besparingar i stat, landsting och kommuner kommer bidragen från bingoverksamheten att spela en allt viktigare roll.
Högsta kontantvinsten uppgår till ett basbelopp med undantag för vissa speciella arrangemang, som
till exempel  Linkbingo då man spelar samtidigt i flera hallar, varvid man kan dela ut högre belopp. Utöver det traditionella bingospelet förekommer det även spel på så kallade värdeautomater (Vegas) i de flesta bingohallar. Spelet på dessa värdeautomater är en viktig del av det spelutbud som erbjuds i bingohallarna. Detta sker i sambarbete med Svenska Spel.